Inom mindre än fem minuter var Gabriel åter där, springande med samma fart och hållande två grimmor i sin hand.
»Var fick ni tag i dem?» frågade Coggan, i det han vände sig om och sprang upp på häcken utan att vänta på svar.
»Under rännorna. Jag visste var de fanns,» sade Gabriel och följde honom. »Coggan, kan ni rida barbacka? här är inte tid att skaffa sadlar.»
»Som en hjälte!» sade Jan.
»Maryann, gå ni och lägg er,» ropade Gabriel uppifrån häcken.
Båda hoppade ner på Boldwoods betesmarker, i det de stoppade var sin grimma i fickan för att dölja den för hästarna. Dessa, som sågo karlarna nalkas tomhänta, läto villigt fånga sig i manen, varpå grimmorna behändigt påsattes. Då de hade varken betsel eller tygel, improviserade Oak och Coggan det förstnämnda genom att föra repet genom hästarnas mun och knyta det i en ögla på andra sidan. Oak vältrade sig upp, och Coggan klättrade upp på hästryggen med tillhjälp av bänken, de redo upp till grinden och galopperade av i den riktning som Bathsebas häst och dess rövare hade inslagit. Det var osäkert framför vems vagn hästen hade blivit spänd.
Weatherbury-dälden nåddes inom tre eller fyra minuter. De undersökte den skuggiga gröna fläcken bredvid vägen. Zigenarna voro borta.
»De kanaljerna!» sade Gabriel. »Vilken väg månne de har tagit, det undrar jag?»
