328
levde ensam, om han också var hennes fogde och hon kunde antagas besöka honom i affärer utan något verkligt brott mot det passande. Gabriel öppnade dörren, och månen belyste hans panna.
»Herr Oak,» sade Bathseba sakta.
»Ja; jag är nog herr Oak,» sade Gabriel. »Vem har jag den äran — Åh! så dumt av mig att inte känna igen er, matmor!»
»Jag skall väl inte vara er matmor mycket längre, säg, Gabriel?» sade hon med vemodig stämma.
»Nej, det lär väl vara så, tänkte jag — Men kom in, frun. Åh — och jag skall skaffa ett ljus,» svarade Oak med en viss tafatthet.
»Nej, inte för min skull.»
»Det är så sällan jag har damer på besök här att jag är rädd att inte kunna ta riktigt lämpligt emot er. Vill ni vara god och sitta ner? Här är en stol, och där är också en. Jag är ledsen att mina stolar alla är av bara trä, och är litet hårda, men jag — har tänkt på att skaffa några nya.» Oak ställde fram två eller tre åt henne.
»De äro nog tillräckligt bekväma för mig.»
Och så satte hon sig, och så satte han sig, och eldskenet dansade över deras ansikten, och över de gamla möblerna,
som alla var så skinande
av många års begagnande,
vilka utgjorde Oaks husgeråd, och sände tillbaka en skimrande återglans. Det föreföll högst egen-
