Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/334

Den här sidan har korrekturlästs

332

började tala om oss tillsammans så där, kunde det skada ert rykte. Ingen vet vad pina och plåga det har varit för mig.»

»Och var det allt?»

»Allt.»

»Åh, vad jag är glad att jag kom!» utbrast hon tacksamt, i det hon steg upp från sin stol. »Jag har tänkt så mycket mer på er se'n jag trodde ni inte ens brydde er om att återse mig. Men nu måste jag gå, annars undrar de var jag är. Men usch, Gabriel,» sade hon med ett lätt skratt, medan de gingo mot dörren, »det här är ju alldeles som om jag hade kommit för att fria till er — så rysligt!»

»Och så är det också,» sade Oak. »Jag har dansat efter dina nyckfulla fötter, min vackra Bathseba, mången lång mile och mången lång dag, och det är hårt av dig att vilja förneka att du har gjort mig den här enda visiten.»

Han följde henne uppför backen, och förklarade för henne detaljerna av sitt blivande arbete på den andra farmen. De talade mycket litet om sina ömsesidiga känslor, vackra ord och varma uttryck behövdes troligtvis inte mellan så beprövade vänner.

De hade nått den fasta tillgivenhet som uppstår (om tillgivenhet alls uppstår) då två som föras samman först börja med att lära känna de mindre älskvärda sidorna av varandras karaktär, och de bästa först längre fram, i det all romantiken växer fram i mellanrummen av en massa prosaisk verklighet. Detta goda kamratskap, som vanligen upp-