336
och nervös för den saken — och därför har jag gjort så här för att göra henne till viljes.»
»Jaha, jag förstår, det är nog alldeles riktigt också, tror jag att jag måste säga. Och nu går ni till sockenskrivaren.»
»Ja, och ni kan just följa med.»
»Jag tror det blir bortkastad möda att försöka hålla det tyst,» sade Coggan medan de gingo vidare. »Laban Talls gamla käring basunar nog ut det här över hela socknen inom en halv timme.»
»Det gör hon visst, så sant jag lever; det kom jag aldrig att tänka på, sade Oak och hejdade sig. »Men jag tror nog att jag ändå måste säga till om det åt honom i afton, ty han arbetar så långt borta och går tidigt ut.»
»Jag skall säga hur vi kan ordna om den saken utan att hon vet ordet av,» sade Coggan. »Jag knackar på och ber att få tala med Laban här utanför, ni håller er i bakgrunden. Då kommer han ut, och ni kan berätta er historia för honom, Hon kan aldrig gissa vad det är som jag vill honom; och jag skall hitta på något prat om arbetet på farmen, som en förevändning.»
Denna plan ansågs utförbar, och Coggan ryckte djärvt fram och knackade på fru Talls dörr. Fru Tall själv öppnade den.
»Jag skulle vilja tala ett ord med Laban.»
»Han är inte hemma, och han kommer inte hem förrän klockan elva. Han har blivit tvungen att börja gå och arbeta vid Yalbury sedan arbetet tog slut här. Jag duger nog lika bra.»
