32
»Rakt framåt, så sant Gud skapte de små äpplena,» sade Jan.
»Gott; vi har bättre hästar och hinner nog upp dem,» sade Oak. »Så framåt då med full fart!»
Intet ljud av ryttaren framom dem kunde nu urskiljas. Föret blev mjukare och gyttjigare då de lämnade Weatherbury bakom sig, och det sista regnet hade blött upp vägens yta till ett ganska plastiskt, men inte dyigt tillstånd. De kommo till korsvägar. Coggan hejdade plötsligt Moll och satt av.
»Vad står på?» frågade Gabriel.
»Vi måste försöka spåra dem, eftersom vi inte kan höra dem,» sade Jan, sökande i sina fickor. Han tände en sticka och höll den emot marken. Regnet hade varit ymnigare här, och alla de fotspår som människor och hästar hade gjort före ovädret hade blivit utsuddade och utplånade av dropparna; de utgjorde nu lika många små vattenpussar, vilka likt ögon återspeglade stickans låga. En rad av spår var färsk och innehöll intet vatten; bland hjulspåren var även ett par tomt och liknade inte två små kanaler, såsom de andra. De fotspår som bildade denna nya serie voro fulla av upplysningar angående hästens gångart; de stodo parvis på samma avstånd från varandra, med ett avstånd av tre eller fyra fot, så att det högra och vänstra spåret i varje par voro precis bredvid varandra.
»Rätt framåt!» utropade Jan. »Så'na här spår betyder styv galopp. Inte underligt att vi inte
