Bathseba skrattade med rodnande kinder, och viskade i Liddys öra, ehuru ingen annan var i närheten. Liddy stirrade med runda ögon och utropade: »Du milde, en sådan nyhet! Det får mitt hjärta att klappa riktigt hoppeti-hopp!»
»Det får nog mitt hjärta att klappa ganska vilt också,» sade Bathseba. »Men nu kan det inte hjälpas mera!»
Det var en fuktig och obehaglig morgon. Icke desto mindre, klockan tjugu minuter på tio steg Oak ut ur sin dörr och. som det heter i visan,
han nedför backen kliver
allt med den stora iver
en karl plär få, när han skall gå
att söka sig en brud.
Och så knackade han på Bathsebas dörr. Tio minuter senare kunde man ha sett ett stort paraply och ett litet paraply komma ut ur samma dörr och vandra i väg genom töcknet längs vägen till kyrkan. Avståndet var inte längre än en fjärdedels mile, och dessa två förnuftiga människor ansågo det onödigt att åka dit. En iakttagare hade verkligen behövt den yttersta noggrannhet för att upptäcka att de två gestalterna under paraplyerna voro Oak och Bathseba, arm i arm för första gången i sitt liv, Oak i en långrock som sträckte sig ned till hans knän, och Bathseba i en kjol som föll ned ända till hennes skor. Och likväl, trots hennes enkla klädsel, hade hon ett visst föryngrat något över hela sin varelse.
