Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs

34

sticka tändes åter mot hans damasker liksom förut och undersökningen ägde rum.

»Hurra!» sade Coggan. »Hon har gått i skritt upp här — och det kunde hon gärna göra. Jag håller vad om en krona, att vi får fast dem inom två miles.»

De redo tre, och lyssnade. Intet ljud hördes, utom det hesa droppandet i en kvarndamms ränna, vilket dystert antydde möjligheten att dränka sig om man hoppade ner där. Gabriel steg av då de kommo till en vägkrök. Spåren voro den enda ledtråd de hade för riktningen av sin färd, och dessa måste numera noga undersökas för att inte förblandas med andra, som nyss hade börjat visa sig.

»Vad betyder det här? — fast det kan jag gissa,» sade Gabriel och tittade upp på Coggan medan han förde tändstickan över marken i trakten av vägkröken. Coggan, vilken icke mindre än hästarna under den sista tiden hade visat tecken till utmattning, undersökte åter de mystiska tecknen. Denna gång hade endast tre av dem den regelrätta hästskoformen. Vart fjärde var en rund fläck.

Han lyfte huvudet och uppgav en lång vissling.

»Haltande,» sade Oak.

»Ja. Dainty haltar. På vänstra framfoten,» sade Coggan långsamt, stirrande på hovspåren.

»Vidare då!» sade Gabriel, och besteg åter sin svettiga springare.

Ehuru vägen till större delen av sin sträckning