46
»Här är litet cider åt honom — det botar nog svalget,» sade Jan Coggan, lyfte upp en ciderflaska, drog ut korken och satte mynningen för Cainys mun; Joseph Poorgrass började under tiden tänka med ängslan på de allvarliga följder som kunde inträffa om Cainy Ball ljöt döden genom ett kvävningsanfall på grund av sin hosta, ty då skulle ju historien om hans Bath-resa gå förlorad med honom.
«Vad mig stackare själv beträffar, så säger jag alltid ’Gud hjälp’ innan jag börjar med nå'nting,» sade Joseph med anspråkslöst tonfall, »och det borde du också göra, Cainy Ball. Det är en stor trygghetens nådegåva och det kan ännu rädda dig från att kvävas till döds endera dagen.»
Coggan ingöt vätskan med gränslös frikostighet i den lidande Cains cirkelrunda mun; hälften rann ner för flaskans sida, och hälften av vad som nådde hans mun rann ner för utsidan av hans hals, och hälften av vad som nådde insidan därav for i vrång strupe, och hostades och nystes omkring på hela det kringstående skördefolket i form av ett cidertöcken, som ett ögonblick svävade i luften likt ett litet moln.
»Nå vad är det där för ett sätt att nysa! Kan du inte bära dig åt som folk, din svinhund!» sade Coggan och drog flaskan undan.
»Cidern for opp i min näsa!» skrek Cainy, så snart han återfick målet; »och nu for den ner i min nacke, och i mitt stackars domnade fulslag, och över mina fina knappar och mina bästa kläder!»
