58
varit hans kvarter vid hans sista besök i hans födelseort. Boldwood drevs till ett plötsligt beslut. Han ilade hem. Inom tio minuter hade han återvänt, och betedde sig som om han ämnade besöka Troy hos formannen. Men då han nalkades öppnade någon dörren och trädde ut. Han hörde denna person säga »God natt» åt dem därinne, och rösten var Troys. Detta var besynnerligt, så snart efter hans ankomst. Boldwood skyndade emellertid fram till honom. Troy bar i handen någonting som visade sig vara en nattsäck — densamma som han hade haft med sig. Det föreföll som om han redan i kväll ämnade resa bort igen.
Troy svängde av uppför backen och påskyndade sina steg. Boldwood trädde fram.
»Sergeant Troy?»
»Ja — jag är sergeant Troy.»
»Har visst just kommit uppifrån landet?»
»Just kommit från Bath.»
»Jag är William Boldwood.»
»Jaså.»
Den ton vari detta ord yttrades var det enda som fattades för att föra Boldwood fram till vad han hade att säga.
»Jag önskar tala ett ord med er.»
»Om vad?»
»Om henne som lever just här ovanför — och om en kvinna som ni har svikit.»
»Jag beundrar er oförsynthet,» sade Troy och gick vidare.
»Hör nu,» sade Boldwood och ställde sig i hans
