Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/61

Den här sidan har korrekturlästs
59

väg, »antingen ni beundrar mig eller inte, så får ni allt lov att ha ett samtal med mig.»

Troy hörde den dova beslutsamheten i Boldwoods stämma, betraktade hans kraftiga gestalt och därefter den stadiga knölpåk han höll i handen. Han påminde sig även att klockan var över tio. Det tycktes löna mödan att vara hövlig mot Boldwood.

»Gott, jag skall med nöje åhöra er,» sade Troy, och ställde sin nattsäck på marken, »men tala sakta, ty en eller annan kan höra oss i den där bondgården.»

»Nå gott — Jag känner till en hel hop om er — Fanny Robins förhållande till er. Jag kan också tillägga att jag visst är den enda i byn, utom Gabriel Oak, som har reda på det. Ni borde gifta er med henne.»

»Ja jag borde visst det. Och jag önskar jag kunde det, men det är omöjligt.»

»Varför?»

Troy var nära att yttra någonting förhastat; men han hejdade sig och sade: »Jag har inte pengar.» Hans stämma var förändrad. Hittills hade det varit en ’det-ger-jag-fan’-ton. Nu var det ett slughuvuds ton.

Boldwoods lynne var för ögonblicket inte upplagt att kritisera tonfall. Han fortsatte: »Jag kan lika gärna tala rent ut; och, förstå mig rätt, jag ämnar inte inlåta mig på frågor om rätt och orätt, om kvinnors heder eller skam, eller yttra någon