Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/66

Den här sidan har korrekturlästs

64

efter ett ljud. Troy visslade en dubbel ton, sakta och flöjtartat.

»Har det gått så långt?» mumlade Boldwood oroligt.

»Ni lovade vara tyst,» sade Troy.

»Jag lovar det ännu en gång.»

Troy steg fram.

»Frank, älskade, är det du?» Det var Bathsebas röst.

»Min Gud» sade Boldwood.

»Ja,» svarade henne Troy.

»Vad du kommer sent,» fortsatte hon ömt. »Kom du med formannen? Jag lyssnade och hörde hans vagn rulla in i byn, men det var redan för en tid se'n, och jag trodde redan nästan att du inte skulle komma, Frank.»

»Jag var nog att lita på,» sade Frank. »Visste du inte att jag skulle komma?»

»Nå, jag tänkte det nog, sade hon lekfullt; »och, Frank, tänk så bra! Det finns inte en själ i hela huset i natt, utom jag. Jag har skickat bort dem allihop, så att ingen människa på hela jorden skall veta om det att du har besökt ditt hjärtas dam i hennes gård. Liddy bad att få hälsa på sin farfar för att berätta om sin ledighet, och jag sade att hon kunde stanna där tills i morgon — när du är borta igen.»

»Skönt,» sade Troy. »Men det var sant, jag måste hämta min nattsäck, ty mina tofflor och min hårborste och kam är i den; spring du hem