riktning. Gabriel och Coggan började vandra vidare.
»Åh, Coggan,» sade Troy, liksom driven av en hågkomst, »har ni reda på om vansinne nånsin har visat sig i herr Boldwoods släkt?»
Jan tänkte efter ett ögonblick.
»Jag hörde engång sägas att en farbror till honom var litet konstig, men hur det riktigt var vet jag inte.»
»Gör ingenting,» sade Troy lätt. »Nåväl, jag kommer ner på åkrarna med er ännu denna vecka; men först har jag ett och annat att sköta. Så att — god dag med er nu. Vi förblir naturligtvis alldeles lika goda vänner som förut. Jag är inte högfärdig; det kan ingen säga om sergeant Troy. Men vad som måste ske, det sker; och här har ni en halvkrona för att dricka min skål, karlar.»
Troy kastade myntet skickligt tvärsöver gräsplanen och stängslet emot Gabriel, som undvek det i dess fall, i det hans anlete förvandlades och blev rött. Coggan plirade med ögat, skyndade fram och uppfångade penningen då den återstudsade mot landsvägen.
»Gott och väl — behåll det, Coggan,» sade Gabriel med ringaktning, nästan med vrede. »Vad mig beträffar trivs jag bättre utan hans presenter!»
»Visa det inte för mycket!» sade Coggan fundersamt. »För, om han är gift med henne, märk mina ord, så köper han sig fri ur krigstjänsten och blir vår husbonde här. Därför är det bäst att
