76
kalla honom ’vän’ utvärtes, vad man än säger inombords.»
»Nåja — kanske är det bäst att tiga; men längre kan jag inte heller gå. Smickra kan jag inte, och kan man sköta min syssla här endast om man håller sig spak inför honom, så får jag förlora min syssla då.»
En ryttare, som de för en stund se'n hade varsnat på avstånd, syntes nu tätt invid dem.
»Där är herr Boldwood,» sade Oak. »Jag undrar vad Troy menade med sin fråga.»
Coggan och Oak hälsade aktningsfullt på farmaren, minskade sin fart just tillräckligt för att undersöka om han ville dem något, och då de sågo att det inte var fallet, drogo de sig undan för att låta honom rida förbi.
De enda tecknen på den fruktansvärda sorg med vilken Boldwood hade kämpat hela natten och ännu kämpade, voro frånvaron av all färg i hans markerade anletsdrag, det tydligare framträdandet av ådrorna i hans panna och tinningar, och de skarpare linjerna omkring hans mun. Hästen bar honom vidare, och själva hans springares gångart tycktes beteckna en frätande förtvivlan. Gabriel höjde sig för några ögonblick över sin egen sorg, då han såg Boldwoods. Han såg den lodräta gestalten sitta upprätt på hästryggen utan att vända huvudet åt någondera sidan, med armbågarna tätt mot höfterna, med hattens bräm jämnt och orubbat under dess glidande framåt, tills de skarpa konturerna av Boldwoods skepnad småningom
