Gabriel vandrade bort mot sitt hem. Då han nalkades dörren, törnade hans tåspets emot någonting som både kändes och lät mjukt, läderaktigt och pösande, liksom en boxhandske. Det var en stor padda som ödmjukt vandrade över stigen. Oak tog upp den, i tanke att det var bättre att döda kreaturet än att låta det lida i onödan; men då han fann att det var oskadat lade han det åter ner i gräset. Han visste vad denna direkta budbärarinna från den Stora Modern Naturen förkunnade. Och snart kom ett nytt budskap.
Då han tände ett ljus inomhus syntes på bordet ett tunt glänsande streck, som om en pensel med fernissa lätt dragits däröver. Oak följde den slingrande linjen till andra sidan; där ledde det fram till en stor brun trädgårdssnigel, som hade begett sig inomhus för natten av skäl som den nog kände till. Det var Naturens andra vink att Gabriel gjorde bäst i att bereda sig på fult väder.
Oak satt och funderade på saken i nära en timmes tid. Under denna tid promenerade två svarta spindlar, av den art som är vanlig i halmtäckta hus, fram och åter över taket; till sist föllo de ner på golvet. Detta påminde honom att, om det fanns något slags förebud av detta slag som han grundligt förstod sig på, så var det fårens instinkt. Han lämnade rummet, sprang över två eller tre fält åt sin hjord till, klättrade upp på ett stängsel och tittade över det på fåren.
De hade flockat sig tätt tillsammans på andra sidan kring några ginstbuskar, och det första märk-
