utan att ge vika, och klev åter upp med sin börda. Sedan blev det tyst i hela rymden för fyra eller fem minuter, och sparrarnas raspande, då Gabriel drev dem in, hördes åter tydligt. Han trodde att ovädrets kris var överstånden. Men nu följde ett plötsligt ljussken.
»Gå på!» sade Gabriel, tog kärven från hennes axel och grep åter tag i hennes arm.
Nu brast himlens förlåt på allvar. Denna blixt var nära nog ofattlig i sin nyhet och sin ytterliga farlighet, och de uppfattade också endast dess storslagna skönhet. Den sprang fram från öster, väster, norr och söder. Det var en sannskyldig dödsdans. Man kunde tro sig se berangelsmannen skymta överallt i luften, med blåa lågor i stället för benknotor — dansande, hoppande, skridande, ilande runt om och blandande sina olika uppenbarelser i oförlikneligt virrvarr. Hopvävda med dessa skepnader syntes ringlande gröna ormar. Bakom allt detta var en massa av dunklare ljus. Samtidigt genljöd från varje vrå av den orosfyllda himlen vad man kunde ha kallat ett rop; ty ehuru intet rop någonsin uppnått en sådan styrka, hade det mera tycke av ett rop än av något annat jordiskt ljud. Under tiden hade en av de spöklika skepnaderna svävat ner mot spetsen av Gabriels skylstör och osynlig lupit nedför den, nedför kedjan och ned i jorden. Gabriel var nästan bländad, och han kunde känna Bathsebas varma arm darra i hans hand — en ovan och ganska eggande förnimmelse — men kärlek, liv, allting mänskligt tycktes obetydligt och ringa i denna
