de hafva bott. I närheten bodde Finnaithæ, i hvilka man allmänt igenkänt invånarna i den småländska Finnveden. Därmed lämna vi södra Halland och komma till norra, där Läffler visat, att feruir måste hafva bott, ehuru jag tror namnet bör förklaras på ett annat sätt (Stud. i Ynglingatal 48). Huru stort området varit, torde vara lönlöst att diskutera, då vi här sakna alla hållpunkter. Gautigoth, som därefter följer, är utan tvifvel Gaut-goterna d. v. s. goterna vid Gaut eller Götälfven. Att deras område varit högst betydligt, framgår, dels däraf att gautar nämnas både hos Ptolemaios och Prokopios, dels däraf att de gifvit hela Västergötland dess namn. På de öfriga folken hos Jordanes vill jag ej i detta sammanhang ingå, utan inskränker mig till att påpeka, att Ostrogotæ icke betyder östgoter, utan (enligt Streitberg) »glansgoter» och att de således ej haft något med östgötarna att skaffa. Att döma af deras plats i Jordanes katalog ha de snarast bott i Norge eller i närheten af gränsen. Sedan han omnämnt gautigoth fortsätter han nämligen: »Därefter mixi, evagre, otingis (emend: mixti evagreotingis). Dessa alla bo på vilddjurs sätt i urholkade klippor, liksom i fästningar. Utanför dessa bo ostrogothæ, raumarici, ragnaricii» etc. Förmodligen hafva vi här någon liten utsprängd koloni af de ostrogoter, som förut vandrat åt södern.
Detta är således, hvad Jordanes upplyser oss om folkförhållandena i forntidens Sverige. Om den politiska ställningen nämner han intet. Prokopios uppgifver visserligen, att Thule d. v. s. den skandinaviska halfön varit delad mellan tretton olika folk under lika många konungar, men om detta än är riktigt — hvilket hvarken kan förnekas eller påstås — så behöfva alla dessa konungar ej nödvändigt hafva varit fullt själfständiga, utan man kan ock tänka sig några större federativstater, hvar och en under en storkonung, som haft flera småkungar under sig, och ett dylikt statsskick är ju också tämligen i stil med den senare traditionen (t. ex. i Ingiald Illrådes saga). I hvarje fall böra de olika områden, som ingingo i medeltidens svenska federativstat, på 500-talet hafva varit ännu själfständigare än på Västgötalagens tid.
Vår nästa källa är den fornengelska dikten Beowulf, som
enligt det vanliga antagandet skrefs i första början af 700-talet. Att
