Sida:Folknamnet Geatas i den Fornengelska dikten Beowulf (Schück 1907).djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs
16

Hädkyns broder Hygelak på slagfältet, nederlaget förbytes till seger och Ongenþeow faller.

På den svenska tronen efterträddes han af sin son Ohthere (Ottar), men efter dennes död bemäktigar sig brodern Onela (Ále) tronen och förjagar Ohtheres båda söner Eadgils (Adils) och Eanmund, hvilka fly till geaterne, öfver hvilka konung Härdred då regerade. Förbittrad öfver det skydd, som denne skänkte de landsflyktige, öfverföll Onela Härdred och dödade honom. Men efter dennes fall blef Beowulf geaternes konung, och med hans hjälp lyckades Eadgils fälla sin farbroder och eröfra den svenska kronan.

En hufvudfråga för uppfattningen af Beowulf, särskildt såsom ett historiskt dokument, är den: hvad menas med de geatas, som här omtalas? Med undantag för några få, mindre uppmärksammade författare ansågo filologerna i allmänhet, att Beowulfs geatas afsett Västergötlands gautar, och utan att spörsmålet närmare diskuterades förblef denna åsikt gällande ända tills dess att Fahlbeck i Ant. Tidskr. VIII på allvar tog upp frågan. Efter att sorgfälligt hafva undersökt skälen för och emot, kommer han där till den meningen, att Beowulfs geatas varit icke gautar utan jutar d. v. s. Jutlands danska inbyggare. Till denna mening anslöt sig Bugge i en i Paul och Braunes Beiträge XII införd uppsats, hvari frågan ytterligare skärskådades, och efteråt hafva de flesta forskare aksepterat Fahlbecks teori, ehuru många — såsom Holthausen, Sijmons m. fl. — ännu fasthålla den gamla. Att närmare redogöra för olika forskares åsikter, är här öfverflödigt, utan i stället vill jag upptaga Fahlbecks bevisföring till en förnyad pröfning.[1]

Fahlbeck medgifver väl, att ags. Geatas språkligt motsvaras af nord. Gautar, men påpekar — såsom redan Leo gjort — att i konung Alfreds öfversättning af Bedas kyrkohistoria återgifves Juti med Geatas: »Geatas är, säga filologerna, samma ord som det nordiska Gautar, vårt Götar. För Jutar hafva angelsaksarna andra benämningar såsom formerna Jotum, Jutna, Ytum, Ytena, Eota visa; äfven heter det Geatas. Detta argument tyckes vara afgörande. Skada blott att detsamma stämmer illa öfverens med det

  1. En kritik af denna förekommer redan hos Sarrazin: Beowulfstudien (1888), men är ej fullt lyckad i följd af författarens bristfälliga kännedom om Sverige.