Sida:Folknamnet Geatas i den Fornengelska dikten Beowulf (Schück 1907).djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs
28

menas raumarna i Raumarike, hvilket land då — att döma af Beowulf — måste hafva sträckt sig ända till hafvet, till Glommens utlopp. Finnaland har tolkats på olika sätt. Fahlbeck vill därmed första antingen Fyen eller kung Finns land i Frisland, och i hvilketdera fallet som hälst — tillägger han — stämmer det förträffligt med antagandet, att utgångspunkten för simningen varit Jutland. Huru Fyen (isl. Fión) kunnat betecknas såsom Finnaland, förstår jag icke, och Fahlbeck har ej häller gifvit något skäl för denna mening; han antager väl en felskrifning Fionaland. Språkligt kan ej häller, såsom Bugge anmärker, konung Finns land betecknas som Finnaland. Men också från saklig synpunkt blir denna mening lika omöjlig. Kungsgården skulle enligt Fahlbeck hafva legat på Jutland midt emot Fyen. De båda kämparna simma fem nätter tillsammans, men vinddrifvas tydligen åt motsatt håll, och båda landa sannolikt lika långt frän den punkt, där de skildes åt. Men den ene kommer till Kristianiabukten, den andre antingen till Fyen — d. v. s. tillbaka till utgångspunkten — eller till Frisland, som ligger på andra sidan Jutland. Äfven från sagans synpunkt är en dylik färd föga trolig, och för att få den rimlig måste man antaga, att simningen börjat vid Jutlands nordspets.

Bugge antager, att Finnaland varit Finnmarken uppe i det nordliga Norge. Men ej häller detta synes sannolikt, ty afståndet mellan de båda landningsplatserna, Raumarike och Finnmarken, förefaller, äfven från sagans ståndpunkt, väl fantastisk. Vida bättre synes mig då den åsikt, som Bugge af geografiska skäl förkastar: »Andere haben Finnaland, als Finnheden in Schweden gefasst, was sich mit den geographischen Verhältnissen nicht verträgt.» Bugge angifver ej dessa geografiska skäl, men jag förmodar, att han afser det förhållandet, att Finneidhi eller Finnheden i Småland i historisk tid ej sträckt sig till kusten. Men då han strax därefter påpekar, att Raumarike, som i historisk tid ej häller nått fram till hafvet, på Beowulfs tid likväl måste hafva gjort det, så synes det obefogadt att i ena fallet förneka möjligheten af en förändring, som man antager i det andra. Under förutsättning att Finnheden liksom Raumarike nått ut till hafvet — i bägge fallen är dikten vår enda källa — blir situationen från sagans synpunkt