Sida:Folknamnet Geatas i den Fornengelska dikten Beowulf (Schück 1907).djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs
34

för denna mening — som åtminstone icke är mindre sannolik än den förra — har samfärdseln mellan svearnes och götarnes riken gått genom skärgärden öfver sjön, ty denna väg föredrogs naturligtvis framför den nästan ofarbara landvägen genom de stora skogarna mellan Svea- och Götaland. Hörde Östergötland däremot till sveaväldet, skedde samfärdseln via Vättern, således också öfver sjön.

Men vi kunna ju vara skeptiska och bestämma oss för det minst sannolika alternativet: gautarnas rike var inskränkt blott till Västergötland, och Östergötland hörde icke till Sveaväldet.

Huru färdades på den tiden t. ex. en trupp från Västergötland till Uppland? Innan jag besvarar denna fråga, ber jag att fä göra ett citat från ett bekant arbete af den skickligaste kännaren af Sveriges medeltid, särskildt af dess geografi, nämligen Karl Gustaf Styffe.

»Omdömen om landsvägarnes beskaffenhet i 16:de och början af 17:de seklet, fälda både af regeringsmakten och främmande resande, ställa det utom allt tvifvel, att bortom de egentliga bygderna det ofta var svårt äfven för en ridande att komma fram. Den omständigheten, att konungar och rådsherrar utfärdat så många bref från hamnar i skärgårdarne och att de således föredrogo den i afseende på tidsutdräkten osäkra segelfarten framför landsvägen, är ett ytterligare bevis. Att man finner så många möten af prelater och värdsliga rådsherrar hållna i Södertälge och Arboga, visar också, hvad vikt man lade på att kunna begagna sjöfart. Äfven smärre vattendrag begagnades, så vidt möjligt, och det är sannolikt, att äfven i mellersta Sverige man icke försmådde att draga båtarne öfver land, då hinder af vattenfall och dylikt mötte, såsom ännu brukas i Västerbotten. De många ortnamnen, hvari ordet ed ingår, förklaras därigenom, ty det utmärkte i äldre

    Men på 600-talet bör också det gautiska riket hafva dukat under för det svenska. I Beowulf är det ännu själfständigt, men på 800-talet utgjorde det redan en del af sveaväldet.

    Af den ursprungliga traditionen ha emellertid blott de gröfsta dragen bevarats: minnet af ett stort och väldigt folkslag, utkämpadt vid Bråvikens strand, och af binamnet på gautarnas sista konung, som efter ett tappert motstånd stupade i slaget. Allt det öfriga är yngre långods från andra dikter och traditioner.