tillgå, här och hvar visserligen några stigar, men i regeln obanade, stora skogar, kärr och vildmarker, ständigt genomkorsade af vattendrag, utan broar och ofta äfven utan vadställen. Och en dylik färd, svår för den enskilde, var med hänsyn till provianteringen säkerligen än svårare för en trupp. Kriget måste därför, åtminstone i regeln, föras till sjöss. Den stora sjövägen rundt kring Skåne kunde väl väljas, men den var lång och farlig, och i allmänhet tyckas vikingarna hafva föredragit floderna och skärgårdarna framför den stora, öppna sjön; deras förfäder under folkvandringstiden med sin roddflotta böra ännu häldre hafva valt den mindre riskabla flodleden. Till Västergötland var denna både den bekvämaste och kortaste.
Från Mälaren och Roslagen for flottan genom den Södermanländska skärgården in i Bråviken, och därifrån styrde man in i Motala ström. Utom vid utloppet har den icke några svårare forsar, och där man möjligen icke kunde staka sig fram eller — såsom på Djnepr — skjuta båtarna genom strömhvirflarna, kunde dessa lätt släpas öfver land den korta distans, där detta ansågs nödigt. Motala ström följde man till sjön Glan, sedan man passerat denna, vek man åter in i floden, kom så in i sjön Roxen, därpå ånyo in i strömmen, vidare in i Norrbysjön och Boren, hvarefter flottan vid Motala lopp ut i Vättern. Sedan man rott öfver sjön, befann man sig vid Västergötlands gräns, där västgötahären antagligen stod redo att möta anfallet.
Det kan tilläggas, att den svenska båthären knapt behöfde stanna här. Från Vättern kunde nämligen flottan gå in i sjöarna Viken och Örlen, och om sedan båtarna drogos vid pass en kilometer, kunde de ånyo sättas i Tidan, hvars lopp de blott hade att följa till Vänern. Liksom sedermera Harald Hårdråde kunde de till sist genom Götaälf nå ut i Västerhafvet. Men för att kriga med västgötarna var detta ej nödigt. Det slag, som omtalas i Ynglingasagan — kapitlet om Adils — och som säkert hvilar på en gammal, äkta tradition om samma strider, som omtalas i Beowulf, berättas hafva utkämpats på Vänerns is.
Att svear och gautar, så vida de fört krig med hvarandra, begagnat sig af den nu beskrifna vägen, är således tämligen
