senare antagandet är rätt sannolikt, ty i de yngre sagorna betraktas Vendel snarast såsom det egentliga Jutland.
Och till sist kunna vi fråga: om geatas i Beowulfsdikten betecknar jutar, dene danskar och Sweon svenskar, hvar finna vi då gautarna? Om dessa då öfverhufvud taget existerat såsom en själfständig nation, måste de åtminstone hafva omnämnts i dikten, ty att danskar, svear och jutar haft ständiga förbindelser med hvarandra, utan att dessa förbindelser någonsin berört det mellanliggande folket, gautarna, det är dock icke tänkbart. Är det därför så, att geaterna i dikten äro jutar, hafva gautarna vid denna tid icke existerat såsom en själfständig nation, utan utgjort en del af sveaväldet. Att bevisa detta är också det innersta syftet med Fahlbecks undersökning. Att detta strider emot Ynglingasagan, betyder visserligen ganska litet, ty denna ger oss icke en historia utan blott en sagohistoria, men viktigare är, att västgötalagen ganska tydligt vittnar om, att Västergötland först tämligen sent blifvit en svensk provins. I hvarje fall har man att välja. Beowulfsdikten har icke rum för både ett själfständigt Jutland och ett själfständigt götarike. Men att ett själfständigt Jutland existerat, förnekas allmänt af danska historiker, under det att de svenska lika enhälligt hålla före, att den svenska staten uppkommit genom en sammanslutning af själfständiga landskap.
Till sist kan anföras ännu ett geografiskt skäl. På en mängd ställen i dikten förutsättes och säges, att hafskusten vid geaternas land varit bärgig. Då Beowulf stiger om bord för att fara till Danmark, säges båten flyta på vågen under bärget (under beorge); då hjälten återvänder hem, ser han, huru de geatiska klipporna (geata clifu) dyka upp ur hafvet, och likaså har draken sitt läger i en brant klippstupa (stanbeorh steapne). Då trälen bortstulit en del af skatten, vredgades »bärgets herre» och vädrade »utefter klippan» efter tjufven. Och då skalden skall beskrifva Beowulfs kamp med draken, börjar han:
Upp steg då vid skölden stridsdjärfve kämpen,
Tapper under hjälmen, i kampskjorta skred
Han mot skrofliga klippor; på blott en mans
Styrka han litade; ej är sådan feg mans sed.