Där såg han vid klippvägg . . .
Där såg han ett stenhvalf och en ström därur
Bryta fram ur bärget.
Och så fortsätter beskrifningen, som hela tiden ger oss in-trycket af ett tämligen vildt klipplandskap vid hafskusten. Till sist bestämmer Beowulf, att hans hög skall uppkastas på Hronesnäs, så att den synes vidt för de sjöfarande, och näset skall kallas »Beowulfs bärg» (Beowulfes beorh).
Man kan då med skäl fråga: hvar finnes ett dylikt landskap på Jutland, där kusten endast i norra Vendsyssel har några kalkklippor, men strandremsan för öfrigt blott några fot höjer sig öfver hafsytan? Lika så omöjligt detta natursceneri är för det egentliga Jutland, för Koldingtrakten, där händelsen enligt Fahlbeck skulle hafva passerat, lika förträffligt är det i stil med Hallands, Västergötlands och Bohusläns branta, klippiga kuststräcka. Och väl till att märka: detta tal om bärgen vid kusten är icke en tillfällig poetisk prydnad, som skalden användt för sin dikt, utan på detta natursceneri alluderas beständigt, och i viss mån är det äfven konstitutivt för själfva sagan, då draken förutsättes hafva sitt läger i en håla. Detta natursceneri säger oss således alldeles bestämdt, att geaternas rike icke legat på Jutland, utan i det forna Västergötland.
Därmed har jag afslutat denna redogörelse. Visserligen har Grundtvig velat förlägga geaternas rike till Gottland, men detta förbjudes dels af namnet — ty gutarna hafva aldrig kallats gautar — dels däraf att Gottland aldrig tyckes hafva ägt en konung. Ej häller Stjernas hypotes, enligt hvilken geaternas rike legat på Öland, torde kunna upprätthållas; den hvilar delvis på samma geografiska förutsättningar som Fahlbecks teori och faller dessutom på den svårigheten, att »öningarna», så vidt man vet, aldrig kallats gautar. Jag vill därför ej upptaga utrymmet med att mot denna hypotes upprepa skäl, som jag redan anfört mot Fahlbecks åsikt.
