vågade inte säga emot Riddar Röd, och därpå seglade skeppet vidare.
Under tiden rodde den yngste prinsen i land och gick upp till slottet. Där fann han skåpet med guldkronorna och han trälade och arbetade för att få ner skåpet i båten, men när han hunnit så långt ut på havet att han borde se skeppet, så var skeppet borta. När han ingenstädes kunde upptäcka det, förstod han vad som hänt. Att följa efter roendes var ju inte att tänka på, alltså återvände han till stranden. Han tyckte nog det var lite kusligt att ligga ensam i slottet om natten, men det fanns inget annat husrum att få, och så tog han mod till sig och låste alla dörrar och la sig att sova i ett rum där det fanns en bäddad säng. Men rädd var han, och än värre blev det när det efter en stund började knäppa och knaka i väggar och tak, som om hela slottet höll på att ramla. Rätt som det var damp någonting ner bredvid sängen så stort som ett hölass. Därpå hörde han en röst som bad honom ej bli rädd och som sa:
»Jag är Fågel Dam
och jag vill hjälpa dig fram.»
Och rösten fortsatte:
»Det första du vaknar i morgon bitti skall du gå upp på slottets vind och hämta fyra tunnor råg som jag vill ha till frukostmat. Gör du inte det, så vill jag inte hjälpa dig.»
När prinsen vaknade fick han se en orimligt stor fågel med en fjäder i nacken så tjock som en halvvuxen gran.
