att hugga barnet i två delar, men när han lyfte svärdet grep vännen i klingan, så att han inte kunde hugga till.
»Blev du inte glad nu när du slapp hugga till?» frågade följeslagaren.
»Jo, så glad har jag aldrig varit förr», sa pojken.
»Ja, så glad kände jag mig den gången du lät hugga mig ur isblocket», sa vännen. »Behåll allt vad du äger, jag behöver ingenting, ty jag är en ande», sade han.
Han var vintapparen, som stod i isblocket utanför kyrkan och som alla spottade på, och han hade varit pojkens följeslagare och hjälpt honom till tack för att han gav det lilla han ägde, för att få den döde i vigd jord. Han hade fått lov att följa pojken i ett helt år, och det året var till ända när de skildes åt på vägen. Sedan hade han fått löfte att råka pojken en gång till. Men nu måste de skiljas för alltid, ty nu ringde himmelens klockor och kallade honom hem.
