dagen förut. Flickan höll på att leka med en duk, som var så gjord att om man sa till den: »Duk, bred ut dig och duka dig med alla goda rätter», så gjorde den det. Och där den duken fanns saknades aldrig god mat. Och den här lilla flickan tyckte som de båda andra att det var synd om frun som hade så lång väg att gå, så hon bad att få skänka henne duken. Och det fick hon gärna, förstås.
Prinsessan tackade för duken och fortsatte sin vandring, och till slut kom hon till ett berg, som var så brant som en vägg och så högt att hon inte såg toppen på det. Där låg en stuga och i den gick hon in.
I stugan var det fullt med småbarn, som hängde i mors kjol och skrek på mat. Hustrun satte en gryta över elden och i grytan låg det runda småstenar. Prinsessan frågade vad hon skulle ha det till. Då berättade kvinnan att de voro så fattiga att de varken hade kläder eller mat, men hon stod inte ut med att höra barnen skrika av hunger, utan hon låtsades koka dem något, och när hon sa: »Nu är äpplena snart kokta», så tego ungarna en stund och kände inte hungern, sa hon. Då dröjde det inte länge förrän prinsessan fick fram duken och flaskan, det kan du lita på, och när barnen voro mätta och glada klippte hon till kläder åt dem med guldsaxen. Då sa kvinnan:
»Eftersom du varit så snäll mot mig och mina barn, så vore det stor synd och skam om vi inte gjorde vad vi kunde för att hjälpa dig att komma över berget. Min man är en riktig mästersmed, och om du vill slå
