fick se det vackra ansiktet spegla sig i källan, och hon trodde del var hennes egen bild, så hon kastade vattenhinken och sprang hem till slottet och väsnades och skrek:
»Nej, vet ni vad, är jag så vacker, så vill jag inte tjäna längre.»
Då skulle en annan tjänstepiga gå efter tevattnet, men det gick på samma sätt för henne. Hon såg den vackra bilden i vattenspegeln och trodde att det var hon själv, och så ville hon inte tjäna längre, därför att hon var så vacker. Då gick prinsen själv till källan, för nu ville han se hur detta hängde ihop. När han kom fram till källan såg han också det vackra ansiktet spegla sig, men han såg upp i trädet och fick så se flickan som satt där. Han lockade ner henne och förde hem henne till slottet och förklarade att henne ville han ha till drottning, henne och ingen annan.
Men hans mor ville inte höras talas därom, eftersom flickan inte kunde tala var hon säkert en trollpacka, menade drottningen. Prinsen lät emellertid inte tala med sig, och så blevo de då gifta. När hon så skulle få sitt första barn lät prinsen sätta en stark vakt omkring henne, men just som barnet föddes somnade hela vakten, och när barnet var fött kom fostermodern, skar barnet i lillfingret och smorde prinsessan kring munnen med barnets blod, och sade:
»Må du nu bli lika bedrövad som jag blev när du släppte ut stjärnan», och så försvann hon med barnet.
När vakten vaknade och fick se att prinsessan var
