blodig kring munnen, trodde de att hon ätit upp sitt barn, och den gamla drottningen ville att hon skulle brännas. Men prinsen, som höll innerligt av sin gemål, bad om nåd för henne, och så slapp hon straff, fastän det var med näpp och nöd. När prinsessan skulle få sitt andra barn sattes det dubbel vakt omkring henne, men vad hjälpte det, det gick precis på samma sätt som förra gången. När fostermodern smetat barnets blod kring prinsessans mun, sade hon:
»Må du denna gång bli lika bedrövad som jag blev när du släppte ut månen», och så gick hon med barnet.
Prinsessan grät och bad om förskoning, ty när fostermodern var hos henne så kunde hon tala, men det hjälpte inte. Och denna gång fordrade den gamla drottningen att prinsessan skulle brännas på bål som en trollpacka. Men hur prinsen bar sig åt, så fick han nåd för prinsessan också den gången.
När det tredje barnet skulle födas sattes en tredubbel vakt kring slottet, men vad hjälpte det. Hela vakten sov när fostermodern kom och tog barnet och strök blod kring prinsessans mun. Och när hon gick sa hon:
»Må du den här gången bli lika bedrövad som jag blev när du släppte ut solen.»
Och nu kunde prinsen inte längre få nåd för henne, nu skulle hon brännas levande. Men i samma stund som de förde henne upp på bålet fingo de se den vackra, goda fostermodern komma och de två äldsta barnen ledde hon vid handen och den minsta höll hon på armen. Hon gick fram till prinsessan och sade:
