igen. Han hade inte sovit lång stund innan räven gnodde sin väg igen, sedan han ropat »Jaha», och den gången åt han upp allt som fanns kvar av smöret. Och när han kom tillbaka sa han att han varit bjuden på barndop igen, och när björnen ville veta vad namn ungen fått, sa han »Renslickat», och det tyckte björnen också var ett trevligt namn. Sedan la de sig att sova och sovo en bra stund, men så blev det tid att gå och titta efter smöret, och när det befanns vara uppätet skyllde björnen på räven och räven på björnen. Den ena sa om den andra att han ätit upp smöret medan kamraten sov.
»Ja ja», sa mickel, »vi skola snart få veta vem av oss som ätit upp smöret. Nu ska vi lägga oss där borta i solen och sova och den som är flottigast i ändan när vi vakna, han har stulit smöret.»
Ja, björnen ville gärna gå in på det, och eftersom han visste med sig själv att han inte rört smöret så la han sig lugnt alt sova i solen. Då listade sig mickel tillbaka till smörpaketet och hämtade en liten klick smör som fastnat på papperet, och det smorde han i ändan på björnen. Sen la han sig att sova som om ingenting hänt. När de sedan vaknade hade solen smält smöret och björnen var så flottig i ändan att det ansågs bevisat att det var han som stulit smöret.
