farandes och blåsa så hårt som om han ville blåsa ikull hela slottet
»När så prinsen som skall gifta sig med din drottning kommer ut på trappan för att se efter vad som står på», sa Nordan, »så tar du honom i nacken och kastar honom åt mig, så vore det väl ändå böveln om jag inte skulle kunna få honom från slottet», tyckte han.
Kungen gjorde förstås som Nordan sagt, han ställde sig på trappan och Nordan slet och drog i slottstaket och pustade och stånkade så det brakade i väggarna, och när prinsen kom ut för att se vad som stod på, tog kungen honom i nacken och kastade honom rakt ut i luften, och sedan tog Nordan hand om honom. När han väl blivit av med sin rival gick han in i slottet. Först kände inte drottningen igen honom, därför att han blivit så mager och blek av all sorg och den länga vandringen, men när han visade henne ringen, som hon knutit i hans hår, blev hon så hjärtinnerligt glad, och bröllopet ståndade i dagarna sju så det hördes långt bort i landet.
