än de båda andra, så hur hon än bar sig åt så slutade det i alla fall med att hon fick ett guldblad i handen. Då blev hon så förtvivlad och grät och sa att det var bäst hon kastade bort det med detsamma, men hingsten tröstade henne och sa att eftersom hon ändå hade bladet i handen så skulle hon tvärtom gömma det väl.
När de kommo ut ur skogen kom trollet farandes, och det var verkligen hemskt att skåda. Prinsessan höll på att svimma av förfäran när hon fick se det. Striden varade en hel vecka innan hingsten fick död på trollet, och då var han själv så ynklig att skåda, att man rakt kunde gråta åt det. Han orkade inte röra ett ben ens, ja, han orkade inte säga till prinsessan att hon skulle ta hornet vid trollets bälte och smörja honom med salvan, men det gjorde hon ändå. Och då blev han ju lite kryare. Men de måste ligga där tre veckor för att vila innan de kunde fortsätta färden.
Sedan fortsatte de så smått till dess de kommo till ett slott. I närheten låg en svinstia, och hingsten sa, att nu skulle de skiljas. Men först sa han att prinsessan skulle gå in i svinstian och hämta en kjol av spjälor som fanns där, och den kjolen skulle hon sätta på sig och så skulle hon gå fram till slottet och säga att hon hette Karin Spjälkjol och fråga om hon kunde få plats på slottet. Men innan hon det gjorde skulle hon ta sin lilla kniv och med den skulle hon skära huvudet av hingsten och sedan skulle hon flå honom och gömma skinnet under berget. Hon skulle ordentligt vika ihop skinnet och lägga bladet av koppar, silver och guld inne
