Lite senare på dagen bad hon om lov att gå i kyrkan. Det skulle hon få. Men först gick hon till berget och knackade på med käppen. Strax kom det en man fram ur berget, som frågade vad hon ville. Prinsessan sa då att hon fått lov att gå i kyrkan, men hon hade inga kläder att sätta på sig. Då gav mannen henne en klänning, som sken som koppar, och en häst med seldon av blänkande koppar fick hon också.
När hon kom fram till kyrkan var hon så vacker och fin, att alla undrade vem det kunde vara och ingen hörde på vad prästen sa, ty alla ville titta på henne. Själve prinsen fann henne så vacker, att han inte kunde ta ögonen från henne.
När hon skulle gå ut ur kyrkan skyndade sig prinsen fram till dörren och drog igen den efter henne med en sådan fart, att prinsessan tappade sin ena handske i förskräckelsen. När hon hoppat upp på hästen kom prinsen fram och bad att få veta från vilket land hon kommit.
»Jag kommer från badvattenlandet, jag», svarade Karin, och då prinsen letade efter handsken, som han tänkte ge henne igen, passade hon på att säga:
Ljust framåt och mörker bak,
så att prinsen inte ser vilken väg jag tar,
och så försvann hon.
Prinsen hade aldrig sett maken till fin handske och han reste land och rike omkring för att finna det land,
