Prinsen låtsades alltjämt som om han hade så ont i huvudet att han inte kunde svara, men så mycket sa han, att om de inte förgåtts i den sista svåra stormen, så skulle de komma hem om fjorton dagar ungefär, kanske förr. Han kunde inte säga säkert att de levde, för visserligen hade han sett dem, men det var länge sedan, så de kunde ju ha dött sedan dess.
En av kärringarna rusade i väg till kungsgården med denna nyhet. När kungen fick höra det sände han genast bud efter sjömannen, som själv skulle komma och berätta vad han visste.
»Jag ser inte ut så att jag kan visa mig för kungen», menade sjömannen. »Jag har inga fina kläder att sätta på mig.»
Men kungens sändebud sa att han gott kunde komma så som han såg ut, kungen ville nödvändigt tala med honom vare sig han var fint klädd eller ej, ty det fanns ingen som på alla dessa år kunnat ge honom en upplysning om prinsessorna.
Så måste han alltså i väg till kungsgården och snart stod han framför kungen, som frågade om det var sant att han hade sett prinsessorna.
»Ja, det har jag», sa sjömannen, »men inte vet jag om de lever nu, för när jag såg dem var det ett sådant hiskeligt väder, att vårt skepp förliste. Men lever de så komma de nog hem om fjorton dagar, kanske förr.»
När kungen fick höra detta blev han vimmelkantig av fröjd, och när den dagen var inne då sjömannen sagt att de skulle komma hem, gick kungen klädd i hela sin
