hon för, och så stoppade hon ner en massa guld och silver på botten av säcken och la lite mat överst, och så sa hon åt trollet att säcken var färdig och att han kunde gå med den när han ville. Men han skulle inte få titta i säcken, sa hon. Det lovade han att låta bli, och så gick han.
När trollet gått sprang hon efter och gömde sig i ett litet hål i berget nära sprickan. När han gick där förbi sa trollet:
»Säcken är så tung så jag tror visst jag måste se efter vad hon lagt i den», och så tänkte han knyta upp snöret för att kunna se. Men då skrek flickan i hålet: »Jag ser dig allt, jag ser dig allt.»
»Det var då pocker till ögon på den jäntan», mumlade trollet och vågade inte öppna på säcken utan gick med den. När han kom fram till stugan där änkan bodde, kastade han in säcken genom fönstret och sa:
»Här har du mat från dotter din, det går ingen nöd på henne.»
När flickan varit hos trollet en tid, föll en getabock ner genom sprickan i berget.
»Vem är det som sänt bud efter dig, ditt dumma kräk», väsnades trollet och blev så arg så han vred nacken av getabocken och kastade honom sedan i källaren.
Men flickan blev så ledsen därför att han slagit ihjäl bocken, som hon velat ha att leka med, att trollet lovade göra honom levande igen. Han satte huvudet tillbaka på sin plats, tog ner en kruka som hängde på väggen och smorde bocken kring halsen med krukans innehåll.
