Året därpå var det samma historia. Mannen bad en av sönerna att gå till ladan och vakta gräset, och den andre sonen gick. Men mitt i natten hördes samma dån och ladan skakade som vid jordbävning, och då vågade pojken inte stanna, utan gnodde hem det fortaste han orkade. Och gräset, ja, det blev uppätet igen.
Året därpå skulle Askepilten i väg. De båda bröderna hånade honom och sa att han som bara lärt sig sköta elden på härden, han skulle nog minsann kunna rå på både troll och jordbävning. Och så skrattade de ut honom. Men det brydde Askepilten sig inte om, utan när kvällen kom så traskade han i väg bort till ladan och la sig att sova. Snart hördes ett fasligt leverne och väsen utanför. »Å, blir det inte värre så får jag väl tåla mig med det», tänkte Askepilten. En stund senare hördes ett väldigt brak och ladan skalv som vid jordbävning. »Å, blir det inte värre så får jag väl tåla mig med det», tänkte pojken igen. En stund därefter hördes ett tredje hiskligt brak, och nu trodde pojken verkligen att både väggar och tak skulle störta samman. Men när det gått över blev det plötsligt alldeles tyst utanför. »Månntro det blir mer av samma sort», tänkte pojken. Men det hördes ingenting mera, och när Askepilten länge lyssnat så tyckte han att det lät som om en häst stått utanför och tuggat helt nära ladan. Då smög han sig fram till dörrspringan för att kika efter, och mycket riktigt, utanför stod en häst, som var så stor och så vacker att Askepilten aldrig skådat maken. Och sadel och betsel hade den också, och en hel riddarrustning hängde
