i full fart med att försöka komma uppför berget. Skummet stod om hästarna, men det nyttade ingenting till, för hur de än buro sig åt, så kom ingen så mycket som två alnar uppför berget ens. Så snart hästarna satte hovarna på berget, gledo de ner igen, vilket inte var underligt, eftersom berget var glatt som en glasruta och brant som en vägg. Men prinsessan och det halva kungariket ville de gärna ha, så de redo och redo, men kommo ingen vart. Till slut voro alla hästarna så uttröttade att de inte orkade mera, och då måste ju tävlan upphöra. Kungen stod just och tänkte på att han skulle låta tävlan fortsätta dagen därpå, då i detsamma en främmande ryttare sprängde fram mot berget. Han red en häst som var så vacker att ingen sett dess like, och betsel och sadel lyste av blänkande koppar och rustningen som riddaren bar var också av koppar. De andra riddarna ropade åt honom att det inte var lönt han försökte rida uppför berget, ty det var omöjligt. Men han hörde inte på det örat, han red fram till berget och hästen klättrade uppför som ingenting. När riddaren kommit uppför en tredjedel av berget vände han sin häst och red ner igen.
Prinsessan tyckte aldrig att hon sett en så vacker riddare förr. Hon satt där uppe och önskade att han måtte kunna ta sig uppför berget, och när hon såg att han vände hästen kastade hon det ena guldäpplet, och det hamnade i riddarens ena sko. Så snart han kom ner från berget red han sin väg med en sådan fart, att ingen såg vart han tog vägen. Samma kväll skulle alla prinsarna och riddarna gå till kungen, så att han kunde ta reda
