Jo, det fick han lov, och när han kom upp på höjden såg han att det lyste ur en stuga inte långt därifrån. Pojken sprang ner till gumman och sa:
»Kom, mor, så skynda vi oss. Jag ser att det lyser så vänligt från en stuga inte långt härifrån.»
Gumman steg upp och tog sin påse, för hon ville gärna se stugan som det lyste ur. Men när de gått ett stycke sa hon att det måtte vara trolltyg med den där stugan, för hon kände väl till hela Björnskogen och hon kom nu väl ihåg att det inte fanns någon boning förrän på andra sidan åsen under berget. Men när de gått en stund stodo de framför en stor rödmålad stuga.
»Här våga vi inte gå in», sa gumman, »för här bor alldeles säkert bergstrollet»
»Jo, visst ska vi gå in», sa pojken och steg på, följd av gumman. Men så snart hon kom innanför dörren så dånade hon, för hon fick se en stor och bred karl sitta på en bänk.
»God afton, morfar», hälsade pojken.
»Nu har jag suttit här i trehundra år, men ännu har ingen kommit som kallat mig för morfar», sa mannen på bänken. Pojken satte sig bredvid honom och började språka som med en god vän och kamrat
»Men hur gick det med mor din?» frågade mannen när de pratat en stund. »Jag tror sannerligen att hon dånade. Det är bäst du ser till henne», sa han.
Pojken tog tag i gumman och släpade fram henne över golvet, och då kvicknade hon till. Hon kröp längst in i spiselvrån och hon var så rädd att hon knappt
