ack och ve. Hon sa att hon skulle dö om hon inte fick ett äpple ur slottsträdgården, men hon hade ingen att sända dit efter äpplet. Pojken erbjöd sig genast att gå och de elva lejonen följde honom i hälarna. Knappt hade han kommit in i trädgården förrän han klättrade upp i ett äppleträd och åt så många frukter han bara rådde med. Så fort han kom ner ur trädet somnade han, men lejonen la sig i ring omkring honom och när trollen kommo farandes på den tredje dagen och vrålade av ilska över att någon listat sig in i deras trädgård, störtade lejonen sig över dem och revo trollen i småstycken. När de voro färdiga med det kröpo de ihop kring pojken på nytt. Pojken vaknade först sent på eftermiddagen och när han gnuggat sömnen ur ögonen och såg spåren efter striden undrade han vad i all sin dar det varit på färde. När han kom fram till slottet mötte han en vacker flicka, som sett hur allting gått till, och hon sa att han kunde tacka sin Gud att han sluppit vara med i det slagsmålet, för annars hade han säkert mistat livet.
Pojken svarade att det var då inte så säkert, och när flickan bad honom komma in och prata en stund, gick han med in i slottet. Lejonen tänkte också gå med in, men flickan blev så rädd så hon skrek, och då fick lejonen vackert stanna utanför. Pojken frågade hur det kom sig att en så vacker flicka som hon ville ha ett av trollen till man. Och då talade hon om att hon alldeles inte velat ha trollet, utan han hade rövat henne, och hon var dotter till kungen av Arabien, sa hon. Sedan frågade hon pojken om han ville att hon skulle resa hem nu eller
