om han ville ha henne, och det ville han förstås väldigt gärna. Men när de bott någon tid i slottet fick prinsessan en faslig lust att fara hem till sina föräldrar och hälsa på. De utrustade då ett skepp och så reste prinsessan från slottet.
När hon rest kom pojken plötsligt ihåg att han hade haft ett ärende till slottet, han skulle ju hämta medicin till mor sin. Visserligen trodde han inte att hon varit sjukare än att hon nu kryat på sig utan äpplet, men han ville ändå gå dit för att titta till henne. När han kom fram så var mannen frisk för länge sedan och gumman var pigg som ett vinterny.
»Sickna fattiglappar ni äro, som bo i en så usel koja», sa han. »Nej, kom med till slottet mitt så ska ni få se på schangtilt», sa han.
Ja, både mannen och gumman följde med honom till slottet, och på vägen passade modern på att fråga vad det kom sig att han blivit så stark.
Jo, det kom sig av det blå strumpebandet, som han hittade på åsen den där gången mor och han gått på tiggarstråt, sa han.
Då frågade gumman om han alltjämt hade det där bandet, och han sa att det hade han. Gumman bad att få titta på det. Den dumma pojken knäppte upp västen och byxlinningen och när gumman fick syn på bandet tog hon med bägge händerna och slet det från honom och knöt det om sin ena handled.
»Vad ska man nu ta sig till med en sådan inpiskad
