kunde dansa och spela komedi. Hon sa att hon var rädd, så rädd att hon inte vågade se på björnen. Men kungen sa att det inte var farligt bara hon höll sig för skratt. Så släppte han in björnen, som dansade och krumbuktade så gott han kunde för prinsessan.
Men när han slutat sitt apespel sa kungen att björnen skulle stanna kvar i det lilla huset resten av natten, för han orkade inte springa i alla trapporna mera mitt i natten, sa han. Prinsessan ville inte höra talas därom, men björnen kröp snällt ihop uppe på ugnen och då blev prinsessan lugn och kröp i säng, men ljuset fick brinna.
Kär kungen väl var borta och det blev tyst i huset, kröp björnen ner från ugnen och bad prinsessan lösa bandet under hans haka. Prinsessan blev så rädd så hon höll på att dåna, men hon behärskade sig och letade reda på bandet, som hon knöt upp. I detsamma kastade pojken av sig björnfällen och prinsessan kände igen sin hjärtevän och blev så glad så det var ingen måtta på det. Hon ville att de genast skulle tala om för kungen att han funnit henne, men det ville inte pojken. När de hörde kungen rycka och slita i käpparna morgonen därpå kröp pojken in i björnhuden på nytt, och när kungen frågade om han varit stilla under natten, så sa prinsessan:
»Ja, Gud bevars väl, han har inte rört på sig en enda gång.»
På slottet tog skepparn emot dem, men sedan gick pojken och beställde sig prinskläder hos en skräddare