och kreatur och redskap och utrusta dem med allt vad de behövde på gården som Per Krämare hade uppe under åsen, och om det inte var gjort tills han kom hem, så skulle hon få umgälla det.
Den andra dagen lät rövarna gossen gå, och då han kom hem och gav henne brevet sa han, att han skulle hälsa från Per Krämare och säga, att hon skulle göra som det stod i brevet, och det i rykande rappet.
»Du måtte ha tjänat honom som en bra pojke», sa krämarhustrun, »eftersom han kan skriva så nu. För då ni reste var han så rasande på dig, att han inte visste hur han skulle få livet ur dig.» Hon lagade då till bröllop och utrustade dem med hästar och boskap och allsköns redskap som de behövde på gården uppe under åsen.
Kort därefter kom Per Krämare hem igen, och det första han frågade var om hon hade gjort det han hade skrivit i brevet.
»Ja, jag tyckte nog det var underligt, men jag tordes inte annat», sa hon.
Så frågade Per var dottern var.
»Det kan du väl förstå var hon är», sa hustrun. »Hon är ju hos honom, på gården uppe under åsen, som det stod i brevet.»
Då Per Krämare fick höra hur det hängde ihop och fick se brevet blev han så ond, att han höll på att flyga i bitar, och han gav sig genast i väg upp till gården till ungfolket.
»Det är gott och väl, min gosse, att du har fått min dotter», sa han till mjölnarpojken, »men vill du tänka
