kungen. När han då frågar vem den är ifrån skall du säga, att den är från Herre-Per.»
Ja, Per hade inte väntat länge förrän katten kom med en ren från skogen. Han hade sprungit upp i huvudet på renen och satt sig mellan hornen: »Går du nu inte rakt upp till kungsgården, så klöser jag ut ögonen på dig», sa han. Renen tordes då inte annat.
Då nu Per kom till kungsgården gick han in i köket med renen och sa: »Jag kommer med en liten sändning till kungen, om han inte vill försmå den.»
Kungen kom ut i köket, och då han fick se den stora, vackra renen blev han mycket glad.
»Men, käre min vän! Vem är det som skickar mig en så präktig sändning?» sa kungen.
»Jo, den kommer från Herre-Per!» sa gossen.
»Herre-Per!» sa kungen, »var är det nu igen han bor?»
Han tyckte det var skam, att han icke skulle känna en så rik karl. Men det ville gossen alls inte ut med. Han tordes det icke för husbonden sin, sa han. Då gav kungen Per mycket drickspengar och bad honom hälsa så mycket hem och framföra många tacksägelser för sändningen.
Den andra dagen gick katten återigen i skogen och sprang upp i huvudet på en hjort, satte sig mellan ögonen på honom och tvingade honom att gå till kungsgården. Där gick Per in i köket med honom och sa, att han kom med en liten sändning till kungen, om han inte ville försmå den. Kungen blev ännu mera glad åt hjorten, än
