du har det mycket finare och präktigare hemma, det får du inte glömma.»
Nej, det skulle Per nog komma ihåg, mente han.
Då nu de tre dagarna voro förbi kom katten med vagn och hästar och kläder och allt vad Per behövde. Alltsammans var så fint, att ingen hade sett maken förr. Så reste han och katten sprang med. Kungen tog både gott och väl emot honom. Men vad kungen än bjöd honom och vad han än visade honom, så sa Per, att det kunde nog vara bra, men han hade ändå mycket präktigare och finare hemma. Kungen tyckte inte om detta, men Per höll i sig, och till sist blev kungen så ond, att han inte kunde styra sig längre.
»Nu vill jag fara med dig hem», sa kungen, »och se om det är sant, att du har så mycket bättre och finare. Men ljuger du, så Gud nåde dig, jag säger inte mera, jag!»
»Jo, du har ställt till det bra åt mig!» sa Per till katten, »nu vill kungen fara med mig hem. Men mitt hem, det är nog inte lätt att finna, det.»
»Å, bry dig inte om det», sa katten, »res du bara efter där jag springer före.» Så reste de: först Per, som körde efter där katten sprang före, och så kungen med alla sina.
Då de hade kört ett gott stycke kommo de till en stor skock vackra får; de hade ull så lång, att den nådde nästan till jorden.
»Vill du säga, att den där fårskocken är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få den här silverskeden», sa katten till vallpojken. Silverskeden hade han
