Då de så hade gått ända till kvällen igen och skulle till att äta, ville Trogen äta ur broderns matsäck. Men Otrogen sa nej och tyckte, att den maten var hans och att han inte hade mer än han gott behövde själv.
»Ja, men du fick ju äta av min matsäck, så länge det fanns något kvar», sa Trogen.
»Ja, när du är en sån dummerjöns och låter andra äta upp för dig, får du ha det som du har», sa Otrogen, »nu kan du sitta där och dregla.»
»Ja, Otrogen heter du, och otrogen är du, och det har du varit i all din tid», sa Trogen.
Då Otrogen hörde det blev han så ond, att han rusade rakt på brodern och stack ut båda ögonen på honom.
»Nu kan du se om folk ä trogna eller otrogna, din blindbock», sa han, och därmed gick han sin väg ifrån brodern.
Trogen, stackarn, han gick där nu och trevade sig fram mitt i tjocka skogen. Blind och ensam var han och inte visste han, vad han skulle ta sig till. Men så fick han fatt i en tjock lind, och så tänkte han, att han fick väl klättra upp i den och sitta där över natten för vilddjurens skull.
»När fåglarna börja sjunga är det dager, och då får jag väl försöka att treva mig vidare fram», tänkte han, och så kröp han upp i linden.
Då han hade suttit där en stund hörde han, att någon kom och började koka och ordna under trädet, och strax efter kom det flera. Och då de hälsade på
