jätte. Han var fasligt slängd i käften också, det ska du veta.
När han kom till kungen ruskade denne bara på huvudet och sa så här: »Nu skär vi skårorna bredare för varje friare som kommer.»
Skolläraren ställde sig utanför prinsessans fönster och började härma sju präster och sju klockare, som funnits i församlingen, och han gjorde det så skojigt, att kungen måste hålla sig för magen av skratt och prinsessan höll på att dra lite, lite grann på munnen, men så blev hon lika allvarsam igen. Alltså gick det inte bättre för Per Skolemästare än det gått för Pål Soldat. De skuro sönder hans rygg och skickade hem honom igen.
Då ville den yngste försöka sin lycka. Han hette Furuhans och hade namn om sig att vara den dummaste av bröderna, så inte kunde det vara någon utsikt för honom att lyckas, sa hans far. Bröderna visade sina trasiga ryggar och hånade brodern, han som i all sin dar suttit i spisen och späntat stickor och petat i askan, vad skulle han kunna roa prinsessan med? Men pojken gav sig inte utan tjatade och tjatade så länge, att han till slut fick lov att gå.
När han kom till slottet sa han alldeles inte, att han var kommen för att fria, utan han bad om att få tjäna på slottet. Men de svarade att det inte fanns arbete för honom där. Furuhans gav sig inte, utan sa att det alldeles säkert behövdes någon till att bära vatten och ved åt köksan på en så stor och fin gård, sa han. Det tyckte kungen nog han hade rätt i och för resten var
