ett slag så ska jag skaffa mat, så får vi se om du tycker mera om det», sa hon.
När den femte kärringen legat på ägget i åtta dar hon med, så hörde de tydligt att det fanns en barnunge i ägget, som skrek på sill och välling och gröt och mjölk. Hon petade ett hål på ägget, och mycket riktigt kom det en barnunge ur ägget i stället för en gässling, och ful som stryk var han, med stort huvud och liten kropp, och det första han sa när han såg dagens ljus så var det: »Ge mig sill och välling och gröt och mjölk.» Kärringarna döpte honom till Mumle Gåsägg.
Fastän han var så ful så tyckte alla kärringarna om honom genast han kom, men det dröjde inte länge innan ungen hotade att äta dem alla ur huset. När de kokade sig en kastrull full med gröt eller välling, i tro att det skulle räcka till dem alla sex, så åt pojkbytingen upp alltsammans ensam. Då ville de inte längre veta av honom. Den ena sa att hon inte fått äta sig mätt en enda gång sedan ungen kröp ur äggskalet, och när Mumle hörde att alla de andra voro av samma mening, så sa han att det nog var bäst han lämnade dem och gav sig ut på egen hand. Ville de inte veta av honom så inte skulle de inbilla sig att han ville veta av dem, sa han, och så gick han sin väg.
Sent omsider kom han till en bondgård som låg i ett stort stenröse, där frågade han efter tjänst. Bonden behövde en arbetare, och så satte han Mumle till att bära sten ur åkern. Mumle han bar stenar som voro så stora och tunga, att det hade behövts många hästar till att
