PEIK.
Det var en gång en man och en hustru, som hade en son och en dotter. De voro tvillingar och så lika att man inte kunde skilja den ena från den andra annat än på kläderna. Pojken hette Peik. Så länge föräldrarna levde gjorde han alls ingen nytta. Det enda han gjorde var narr av andra, och han var så full av skoj och odygd att ingen fick vara i fred för honom. När de gamla dogo blev det värre för barnen, ty Peik ville ändå inte bli förståndig och göra nytta. Han förslösade det lilla som fanns efter föräldrarna och fortsatte att driva gäck med folk. Systern hon arbetade och knogade så mycket hon orkade, men det räckte inte till för dem båda ändå, och till sist frågade hon brodern om det verkligen var meningen att han ingen nytta skulle göra, och så sa hon:
»Vad ska vi leva av när du gjort av med allt vad vi äger och har?»
»Då går jag ut och lurar första man jag möter», sa Peik.
När det inte fanns mer att äta i stugan drog Peik åstad. Han gick och gick ända till dess han kom fram till kungsgården. Där stod kungen i förstun och när han fick se Peik så sa han:
»Vart ska du ta vägen, Peik?»
»Å, jag skulle bara se efter om jag kunde få tag på något att lura ett slag», svara Peik.
