»Kan du inte försöka lura mig då?» frågade kungen.
»Nej, det går nog inte, för jag har glömt mina grejor därhemma», sa Peik.
»Kan du inte gå efter dom då?» sa kungen. »Det vore roligt att se, ifall du verkligen är en sådan mästare i att lura folk, som dom säger», sa han.
»Jag orkar inte gå», sa Peik.
»Då ska jag låna dig både häst och sadel», sa kungen.
»Jag orkar inte rida heller», sa Peik.
»Vi ska lyfta upp dig på hästen så kan du väl alltid hänga med», tyckte kungen.
Peik han kliade sig i håret och rev sig bakom örat och såg grubblande ut, men till sist lät han dem lyfta sig upp på hästryggen. Där satt han och slängde hit och dit så länge kungen kunde se honom, och kungen han skrattade så tårarna trillade, för maken till ryttare hade han aldrig skådat. Men så fort Peik kommit in i skogen ur synhåll för kungen, så satte han sig till rätta i sadeln och red som om han stulit både häst och mundering, och så fort han kom fram till närmaste by sålde han hästen och sadeln med.
Kungen gick hemma hos sig och väntade på att Peik snart skulle komma dinglande tillbaka på hästryggen, efter att ha hämtat sina grejor, och han skrattade gott åt minnet av pojken som satt som en hösäck i sadeln och slängde hit och dit, som om han inte kunnat besluta sig för åt vilket håll han skulle ramla av. Men tiden gick och Peik kom inte tillbaka, och till sist begrep kungen, att han blivit lurad både på häst och sadel av
