pojkbytingen. Då blev det annan låt i skällan, för kungen blev arg och ville fara efter Peik för att ta död på honom.
Men Peik fick reda på vilken dag kungen skulle komma, och då sa han åt sin syster att hon skulle sätta den stora täljstensgrytan med lite vatten i över elden. Just som kungen kom till stugan lyfte Peik grytan från elden och satte den på huggkubben och låtsades koka gröt i den. Kungen fann det högst märkvärdigt att grytan kunde koka utan att stå på elden, så han glömde sitt ärende i pur häpenhet.
»Vad vill du ha för den där grytan?» frågade han.
»Den säljer jag inte», svarade Peik.
»Varför vill du inte sälja den? Du ska få bra betalt», sa kungen.
»Nej, den här grytan sparar mig både ved och sågning, både körslor och vedbärning», sa Peik.
»Ja, men jag ger dig hundra daler», sa kungen. »Du har lurat mig på både häst och sadel och betsel med, men det gör detsamma om jag bara får grytan», sa han.
»Ja, så ta den då», sa Peik.
När kungen kom hem bjöd han främmande och ställde till gästabud, men maten skulle kokas i den nya underbara grytan, som ställdes mitt på golvet. Gästerna trodde att kungen blivit spritt språngande galen och skrattade i smyg åt hans majestät, som traskade runt grytan och rabblade: »Vänta bara, vänta bara, så ska ni se att det snart kokar.» Men det är ju klart att det inte kokade i grytan. Till sist förstod han att Peik lurat honom på nytt, och då blev han så ond, så nu skulle Peik dö, sa kungen.
