både hästen, grytan, kubben och hela kånkarången», sa kungen.
Peik menade att det var svårt för honom att vara av med hornet, men eftersom det var kungen som ville ha det, så måste han ge med sig. Och kungen tog hornet och reste hem det fortaste han kunde och han var knappt kommen inom dörren innan han fick lust att pröva hornet. Han började gräla och träta med drottningen och den äldsta dottern och fruntimren käbblade emot förstås, det är klart. Men innan de visste ordet av drog kungen fram sin kniv och stack ihjäl både drottningen och dottern, och alla de andra flydde förfärade ut ur rummet.
Kungen gick omkring dem en stund och påstod att det inte var någon fara med dem så länge han hade luft i lungorna. Han sa allt möjligt tokigt som han hört Peik säga, och så tog han då fram hornet och började att tutilura i det. Men hur han blåste och pep så fick han inte liv i de döda, varken den dagen eller nästa. Fruntimren förblevo döda och kungen måste till sist slänga ner dem i jorden och hålla gravöl till på köpet.
Men sedan for han till Peik igen, och nu skulle det allt bli annat av. Peik visste emellertid av att kungen skulle komma, så han sa till systern:
»Nu får du ta på dig mina kläder och ge dig i väg, och till tack får du ta och behålla allt vad vi äger tillsammans.»
Hon bytte kläder med brodern och packade ihop och gav sig i väg det fortaste hon kunde, och där satt nu Peik ensam i stugan klädd som en jänta.
