himmelriket måste jag fara, men inte längtar jag, inte längtar jag in i änglarnas skara.»
När den rike mannen hörde sången, frågade han hur mycket Peik ville ha för att byta ut sin lott mot hans. Peik menade att gubben nog måste betala bra, för det var inte var dag som det gick skjuts till himmelriket, sa han. Mannen var så trött på livet att han ville gärna ge Peik allt vad han ägde. Och så slog han ut botten i tunnan och bytte plats med Peik.
»Lycklig resa!» ropade kungen när han sparkade tunnan utför berget. »Nu du, Peik, kommer du fortare utför floden än om du åkte efter ren på isen, och nu äntligen blir jag kvitt både dig och ditt lurendrejeri», sa han.
Innan tunnan hunnit halvvägs utför floden fanns det ingenting kvar varken av den eller av mannen som låg inuti. Men när kungen kom hem till kungsgården satt Peik på trappan och spelade munharmonika och väntade på honom.
»Sitter du där, Peik», sa kungen skräckslagen.
»Ja, visst sitter jag här, var skulle jag annars sitta?» sa Peik. »Jag tänkte fråga om jag kunde få hyra rum för alla mina feta hästar och plats för allt mitt guld här i kungsgården», sa han.
»Vart skickade jag dig, månntro, eftersom du blev så rik?» frågade kungen.
»Du skickade mig ju i floden, vet ja», sa Peik. »När jag kom ner på botten så fann jag hästar och boskap och guld i sådana massor, att det bara var frågan om
